Samarbete med ridskola - utvecklande för funktionshindrade barn

Varje år delar stiftelsen solstickan ut bidrag för att stötta verksamheter som arbetar med barn med kroniska åkommor eller funktionshinder. I år fick den ideella föreningen Ponnygården Arken i centrala Malmö ta emot 20.000 kronor för att utveckla verksamheten med socialt utsatta barn med funktionshinder. När ören blir miljoner kan drömmar bli verklighet.

I bortre änden av Folkets Park i Malmö ligger något oväntat ett ponnystall med 14 hästar, får och kaniner. Stall, hagar och ridhus omringat av traditionella bostäder. Malmö visar sig emellertid inte från sin tjusigaste sida denna tidiga hösteftermiddag då regnet strilar ner utanför den öppna stalldörren och molnen ligger tunga över staden. Men inne i stallet är det torrt och varmt och det råder en febril aktivitet. Hästarna Saga och Ville pysslas omsorgsfullt av Noman och Adam - först rotborste, sedan en mjukare. Innan sadel och träns åker på, kratsas hovarna rena från jord och stenar.

Ponnygården Arken

– Saga är en Fjording och kommer från Norge, berättar Noman glatt.

Han och klasskompisen Adam har deltagit i verksamheten varannan onsdag sedan i våras och berättar stolt om stallet och de fyrfota vännerna.

Verksamheten med att låta barn med funktionshinder lära sig rida och sköta hästarna har pågått i drygt ett år och är ett samarbete mellan Ponnygården Arken och klass 2-5 D på Örtagårdsskolan i den omtalade stadsdelen Rosengård.

– Solstickans bidrag har möjliggjort samarbetet mellan klassen och stallet, samt bidragit till vidare utveckling och inspiration, säger Renate Härkönen, socialpedagog och ridinstruktör.

Barnen är mellan åtta och elva år och har autism eller autistiska drag med normalbegåvning. De tillhör därmed grundskolan men undervisas i en anpassad verksamhet på skolan.

– I regel kan man utgå ifrån att autistiska barn har svårt med den sociala interaktionen och är lättstörda då koncentrationsförmågan stundvis kan vara begränsad. Det innebär att alla nya aktivitet kräver noggranna förberedelser och tydlig struktur.

Ponnygården Arken är en liten ridskola vilket är en fördel. Det är överskådligt och lugnt och hästarna är snälla och trygga. Det blir också enklare för barnen att lära känna personalen och skapa en relation till dem.

– Det är oerhört utvecklande för dessa barn att få vara med i stallet. De tränas i motorik och kommunikation och lär sig handskas och övervinna rädslor. Själva miljön som finns i ett stall med klara och tydliga regler och rutiner lämpar sig dessutom extra bra för barn med denna typ av funktionshinder. Det ger trygghet.

I Stallet har tränsen kommit på plats och sadeljordarna spänts om magarna. Pojkarna konstaterar att man måste vara stark för att rida.

– Sadeln är jättetung att bära, tycker Adam.

Väl i manegen klättrar pojkarna upp i sadlarna och fattar tyglarna i ett fast grepp.  Från att tidigare knappast vågat närma sig hästarna, travar barnen ledigt omkring i manegen och manövrerar de mångfalt större och tyngre djuren över bommar och mellan koner. Stoltheten lyser ur ögonen när hästarna lyder skänklar och tygelrörelser. Före ridlektionen har de gått igenom teorin inför dagens övningar som så småningom ska resultera i ett ridmärke.

Praktiken i stallet följs också upp med teori i klassrummet där den blandas med de mer traditionella ämnena. Bland annat har klassen fått träns och sadel att leka med och använda i undervisningen. Eleverna spelar hästmemory och får lära sig om hästens anatomi och färger och namnen på sadelns och tränsens olika delar.

Åsa Kroon, ordförande och stallchef berättar de planerar att förbättra och utöka verksamheten så att fler barn kan ta del av den. Målet är att den ska integreras med den övriga verksamheten på Ponnygården Arken som även har traditionell ridskola och fritidsverksamhet.  

– Det är så tydligt att barnen stärks av djuren och samvaron med andra. De får på ett naturligt sätt träna motorik, kommunikation och social interaktion. Vi vill helt enkelt med vår verksamhet förbättra de funktionshindrade barnens möjligheter i samhället.

Skrivet av: Birgitta Sjöberg